Astronet forum

Ny bild i galleriet
Objekt: Månen
Exponering:
Fotograf: Fredrik Karlsson
Teleskop:
Kamera:
Kommentar: Wov! Kollade visuellt genom min 6" newton för egentligen första gången i går kväll. När jag fick den för tre år sedan följde det med ett 25 mm okular, jag satte i det och riktade in på månen. Oj vilken skärpa och kontrast! Nästan som 3d.

Tyvärr får jag säga var jag lite upptagen med att ta bilder genom teleskopet på månen, kan ju säga att det blev nog egentligen inget fel på bilderna, men att visuellt kolla in vår nära granne i realtid är något helt annat än ett foto. Mäktigt är ordet.

Får kolla mer visuellt när jag inte är upptagen av att fotografera, åka ut och spana utan kamera med kanske :-)
Jag behöver ju egentligen inte fundera på att fotografera nu på ett tag då jag väntar på leverans av några kullager jag beställt från Asien till den kameravridare jag skulle behöva få lite bättre ordning på för att kunna fotografera hjälpligt med den som montering. För visuellt bruk tycks den dock funka utmärkt i nuvarande version.

Teleskopet har 750 mm brännvidd så förstoringen blev ju 30 ggr. Funderar ju genast på att komplettera med ett okular med kortare brännvidd och funderar på om inte 12,5 mm är ett bra komplement?

25 mm ger ju då vad jag förstår maximal ljusstyrka vid en genomsnittlig pupilldiameter som mörkeranpassats. 12,5 mm skulle då å sin sida vara ganska anpassat för att optimera ögats upplösningsförmåga (en utgångspupill på 2,5 mm).

Jag vet inte om man behöver vara så teoretisk, det finns kanske andra mer avgörande praktiska faktorer?

Vad jag kan tänkas komma att kika på är väl främst sådant som månen, Jupiter, Saturnus, Andromedagalaxen, M42 och kanske några fler ljusstarka objekt som tex stjärnhopar.


Klicka for att se stor version av bilden

Kanske har jag skärpt den väl mycket? Var helt betagen av synen i okularet. Man får ju tyvärr inte fram verklighetens dynamikomfång i foton. Varken månen eller stjärnor.

Jag tycker inte att det gör något om den är överskärpt utan din entusiastiska beskrivning i ord förmedlar egentligen allt
Det är bara lite konstigt att du har väntat i 3 år på att titta på Månen genom okularet.
Av egen erfarenhet kan jag säga att månfotofrafering inte är helt lätt och det går inte att återge den visuella upplevelsen.

När jag har haft en intensiv period med astrofotografering så brukar jag rulla ut min stora dobson eller ta ut ett par kikare
på stativ för några avkopplande visuella observationer, som motvikt och för att få en direkt koppling till natthimmeln.

/*Peter R

Nej månen är inte så lätt har jag märkt. Tycker detta är en av mina bättre bilder på den, riktigt nöjd. Upptäckte jag kunde smälla på mina telekonvertrar på teleskopet och det var kul att komma närmare. Stackade en 1,4x och en 2x. Kul experiment och av bilderna att döma fick jag också ut något mer upplösning av stackningen, inte bara en större och suddigare bild. 1,4x gav mer än utan konverter, 2x gav mer än 1,4x och 1,4+2x gav mest. Skall jag gissa är ändå detta smärtgränsen.

Jag har en bild i nästan dagsljus mot blå himmel det på något vis är bättre klös i, tror det är den blå himlen som gör det. Atmosfären spelar stor roll för resultatet tycker jag mig märkt. Vissa gånger är det helt hopplöst, fast himlen egentligen ser klar och fin ut.

Jag är väl för inriktad på att försöka fota genom teleskopet, det var därför jag skaffade det. Men man kan ju också tydligen kika genom det :-)

Tittade också på månen igår . Efter en blåsig dag så var de fantastisk seeing med ovanligt stabil bild genom binovuen på min 8" dobson som slog det mesta man sett på foto.Vi är är nog en del som missat lite när vi mest tittat på en dataskärm de sista åren.

Bengt

Ja, det var klar luft i går, bra seeing. Gick ut först med handkikaren på balkongen och kollade, såg direkt att det var läge att ställa upp teleskopet och göra ett försök på månen.

Hej!

Jag blir alltid lite förvirrad när ordet "ljusstyrka" dyker upp i samband med teleskop, eftersom jag inte riktigt förstår vad det innebär, och jag vet inte heller vad det skulle heta på engelska. För mig är ljusstyrka en parameter som mäts i magnituder och som astronomiska objekt har.

I det här fallet tror jag att maximal ljusstyrka innebär att man anpassar förstoringen så att allt ljus som kommer in i instrumentet geometriskt nätt och jämnt når in i ögat, dvs man har mycket låg förstoring. Man får då en ljusstark bild där himmelsbakgrunden är maximalt ljus. Men är det det man vill ha? Är det inte vanligen bättre med en mörk himmelsbakgrund, som stjärnorna kan kontrastera mot, vilket man får med högre förstoring?

Det praktiska resultatet, om man menar detta med "maximal ljusstyrka", är att man bara ser de starkaste stjärnorna. Och då blir begreppet en smula vilseledande, tycker jag.

Teleskopannonser talar ibland om "ljusstarkt teleskop" och åtminstone ibland har jag märkt att det då avser fokalförhållandet, dvs att 15 cm f/5 skulle vara "ljusstarkare" än 20 cm f/8, trots att det sistnämnda teleskopet förstås fångar mycket mera ljus.

M v h
Hans Bengtsson

Det jag avsåg med ljusstyrka är egentligen ljusstyrka per areaenhet, alltså ljusstyrkan hos himmelsobjekt med en utbredning som tex en planet eller nebulosa. "Ytljushet" kanske är ett beskrivande ord.

Ja, det skulle betyda just det att dessa himmelsobjekt med en utbredning skulle bli maximalt ljusa. Även naturligtvis då också himmelsbakgrunden. Det är detta som då skulle uppnås med ett 25 mm okular på ett teleskop med mina data och ett normalt mörkeranpassat ögas pupill. Längre okular och ljuset kan inte geometriskt fångas in av ögat som du säger pga utgångspupillen blir för stor.

Detta skulle ju i så fall kompletteras med ett okular med kortare brännvidd anpassat för i stället max upplösning, i mitt fall 12,5 mm. Upplösning som kanske är kul att ha när man kollar in planeter? Vet inte om detta fortfarande är relevant när man kollar på månen med dess enorma ljusstyrka.

Jag kan erkänna att jag inte riktigt har koll på teorin bakom detta i alla delar ännu. Speciellt detta sista med maximal upplösning känns lite luddigt, känslomässigt borde ju det komma vid max förstoring, 150 ggr vid en okularbrännvidd på 5 mm i mitt fall. Tydligen skall optiska avvikelser i ögat som aberrationer av olika slag ändå ge optimal förstoring vid 60 ggr förstoring/12,5 mm okularbrännvidd. Det är nog något jag inte riktigt förstått här ännu.

Men som du säger kanske det också är så att man vill mörka ner himmelsbakgrunden genom ökad förstoring och i stället lyfta fram objekt utan utbredning, punktformiga stjärnor?

Själv har jag nog inte kommit så långt i min astronomiska bana ännu att jag intresseras av ljussvaga stjärnor. Detta även om jag när en vag tanke att observera visuellt med blotta ögat hur mörk himlen kan tänkas vara genom att försöka se svaga stjärnor, vilka magnituder som kan tänkas vara synliga vid tillfället.