Astronet forum

För en tid sedan publicerade Mikael Anderlund en obsrapport om bland annat M16. Det slog mig då att M16 tillhör den ganska stora grupp ljusstarka objekt som jag bara observerat en gång och då med mitt första teleskop (4") för nu rätt många år sedan. På den tiden gjorde jag ganska hastiga obsar. Ofta hade jag ambitionen att hinna med en 10-15 objekt på en kväll. Jag skissade även då, men skisserna blev förstås därefter. Så Mikaels fina skiss av M16 inspirerade mig att förnya bekantskapen med en del av dessa objekt.

M16 har passerat för säsongen, så istället tog jag sikte på Hantelnebulosan (M27) i Räven och Crescent Nebula (NGC6888) i Svanen. Jag använde då min GSO 16", mina Hyperioner liksom diverse filter. Kvällen ifråga bjöd på osedvanligt bra himmel. Det var månfritt, ovanligt klart och stilla. Gränsmagnituden tangerade 6.0 framåt 23-tiden, vilket inte händer så ofta.

M27 har jag tecknat ett par gånger tidigare, dels med 4" och dels med 10". I det lilla teleskopet såg jag bara formen som gett den dess namn, det vill säga den ljusaste delen av nebulosan; i det större drogs ändarna av handeln ut till spetsar och nebulosan växte något. När jag nu prövade igenom var förhoppningar att mer av både apertur och erfarenhet skulle låta den så typiska formen på fotografierna träda fram. Mer som en amerikansk fotboll, än som en hantel.

Med M27 i okularet stod det omedelbart klart att det fanns goda förutsättningar. Hantelformen var förstås mycket påtaglig, även med direkt seende (225x). Så också 'spröten' som sticker ut från ändarna på hanteln. Mest påtaliga var spröten på den norra kanten (nedåt i bilden nedan). De följde nebulosans kant nästan ut till ändarna; de var också distinkt markerade mot himmelsbakgrunden. Den södra änden (övre) hade betydligt kortare spröt vilka dessutom inte var lika markerade mot bakgrunden. Med filter monterat (testade både UHC och OIII), framträdde också de svaga loberna mellan spröten. Den östra sidan var lättast, och efter en stund kunde jag följa den ända ut till spetsen. Den västra sidan var betydligt svårare, och här kostade det säkert 10 minuter innan allt var på plats. Men det blev alltså en amerikansk fotboll tillslut.
Efter en liten paus fortsatte jag med Crescent nebulae (NGC6888), vad nu det blir på svenska. Månskärenebulosan kanske. Den har jag bara obsat med 10" och vi ett tillfälle tidigare. Den gången lyckades jag bara se den ljusaste biten av bågen, den biten som torde ha gett den sitt namn. På fotografier är den emellertid betydligt större. Skäran sluter sig om sig själv i en ellipsform. I 148x såg jag nu och alldeles omedelbart den ljusaste delen. Nebulosan var betydligt större än vad jag mindes den och att döma av den ljusaste partiet borde den ta upp stora delar av synfältet. Här krävdes det emellertid filter för att komma vidare. Men OIII monterat kunde jag bit för bit följa nebulosan ungefär 3/4 av ellipsen. Den södra delen, höger i bilden nedan, ville sig inte hur jag än ansträngde mig. Bågen var smal och tämligen distinkt på den västra (nedre) och norra (vänstra) kanten. Den östra kanten (övre) var både betydligt bredare och mer diffus. Med indirekt seende blev också en tydligt markerad puff synlig. Först misstänkte jag att det var några fältstjärnor som spökade, men den visade sig senare vara en del av nebulosan. Allt sammantaget blev det alltså inte en hel ellips, men jag såg betydligt mer av nebulosan denna gång är sist det begav sig.
Allt sammantaget var detta en fantastiskt rolig kväll. Bara att för en gång skull obsa ljusstarka djuprymdsobjekt. Det var ett tag sen sist. Och att sedan resultatet blev såpass bra.

/Johan

Hej Johan!

En mycket inspirerande och noggrann rapport med många intressanta detaljer ! Visst är det härligt med ljusstarka objekt men de är också mycket svårare att skissa av än obskyra galaxer på 300 miljoner ljusårs avstånd. Jag tycker att du lyckats mycket bra med dina skisser och de ser precis ut som om jag tittade i mitt okular en mörk klar natt. Vilken del av NGC 6888 såg du utan filter och vad mer blev synligt med OIII-filtret?

Jag ska också få samman mina observationer av Abell 347 i en slutskiss men den blir relativt enkel då galaxerna endast syns som små diffusa fläckar.

/Mikael

Tack Mikael!

I NGC6888 såg jag bara den raka delen av bågen till vänster i skissen utan filter. OIII förstärkte denna men lyfte också fram både den övre och den nedre delen.

Jag tänkte att detta skulle bli början på ett återbesöksprojekt. Jag har botaniserat lite i mina journaler och hittat en handfull objekt som jag gärna vill försöka på igen. Först M74 som jag har obsat många gånger, men alltid lämnat med känslan av att det finns mer att se. Sen: Kalifornianebulosan, som jag förvisso obsat tidigare men aldrig skissat som helhet, M82 där det alltid tycks finnas mer att se; NGC4051, en ganska ljus och stor face-on galax i UMa, där jag tidigare lyckats följa den ena av spiralarmarna; och så Packman-nebulosan i Cas, som jag tidigare bara gjort en slarvig skiss av. Det finns förstås många fler, men detta kan duga som en början.

Och lycka till med Abell-hopen. Har du gjort hoparna i Coma (Abell 1656) och i Lejonet (Abell 1367)? Här finns det galaxer så det räcker och blir över.

/Johan

Det kommer att bli spännande att få följa ditt arbete. M74 har jag lagt en hel del tid på då jag följde en supenova i galaxen förra året. Har inte blivit klar med slutskissen men fotografera galaxen några gånger men min CCD. M82 har jag skissat några gånger och är min favorit! Packman-nebulosan är kul att jobba med. Det ska bli kul att se ditt resultat.

Nej Coma har jag ännu inte nått. Jag jobbar på med superhopen i Perseus-Fiskarna. Det tar ett tag men hoppas bli klar i höst. Målet är 8 skisser över denna superhop och då främst galaxfilamentet som sträcker sig över Perseus-Andromeda-Fiskarna. Jag fokuserar på de ljusstarka cD-galaxerna.

Blir nyfiken på hur du gör de åtta skisserna. Sträckan Per-And-Psc fångar man ju inte på papper i första taget. Så hur har du lagt upp projektet?

/Johan

Nja det blir förstås inte en skiss på alla dessa objekt utan fler skisser runt de stora centrala galaxhoparna i Perseus-Andromeda-Fiskarna-kedjan. Med början på den stora Abell 426 hopen kan man faktiskt galaxhoppa (med hjälp av några stjärnor förstås) långt in i Fiskarna stjärnbild. Naturliga stopp (för skissande) för denna fantastiska galaxresa är Abell 426, Abell 347, Abell 262, grupperna NGC 507, NGC 383 och kanske NGC 68. Här kan man om man vill böja av söderut in i en ny superhop med början i pegasusclustret. Med din 16 tummare borde du kunna göra ditt livs längsta resa .