Att guida bort flex
Posted: 2008-04-02 11:36:57
Redan när jag hade min första, icke goto EQ6 montering så märkte jag att flex var något man hade problem med. I början trodde jag att dålig guidning var orsaken till de utdragna stjärnor jag såg när exponeringarna blev längre än ca 3 minuter, men jag insåg snart att det var flex som var orsaken. Normalt löser man det här genom att använda någon form av off-axis guider men eftersom jag har en newton så finns ingen självklar lösning för det, mängden coma man lär får så långt på sidan av den optiska axeln utan coma corrector lär vara förfärande. Någon annan lösning borde provas.
Nästan den första idén jag fick var att det borde gå att skapa en matematisk modell av systemets flex i olika vinklar, sedan skulle en speciell autoguider kunna kompensera för flexet genom att med hjälp av modellen beräkna hur mycket det aktuella flexet är och virtuellt flytta guidestjärnans position så att flexet elimineras. En del arbete skulle krävas för att skapa den matematiska modellen, men jag hade tankar om hur man skulle kunna gör det automatiskt så det problemet lade jag åt sidan så länge.
Jag gick igenom en del gamla bildserier, och med Iris så får man vid allignment av bilderna en tabell som talar om hur mycket bilderna behöver flyttas för att kunna stackas, den här tabellen är också i själva verket ett mått på utrustningens flex under bildserien. Något som såg lovande ut när jag tittade på datat var att flexet verkade vara förvånansvärt konstant under en bildserie, att tuben ändrade vinkel under bildserien såg ut att ändra mängden flex förvånansvärt lite. Det här verkade mycket intressant, så för ett första test så snodde jag ihop en guideprogramvara där man kunde mata in ett konstant värde på systemets flex som sedan användes under guidningen för att kompensera bort felet.
Jag gjorde i höstas också ett nytt tubfäste för att göra det hela mekaniskt stabilare. Sedan testade jag flexkompenseringen, det gick till så att jag först tog en 5-6 bilder med kort exponeringstid, sedan mätte jag hur mycket flex jag hade under den bildserien, matade in det värdet på flexet i autoguidern och gick sedan över till längre exponeringstider. Och faktiskt så gick det mycket bra, jag kunde nu köra med betydligt längre exponeringstider, 12 minuter gick utan problem, körde även en del 20 minuter men då krävdes ett nogrannt värde på flexet som även måste uppdateras under serien, så det var inte värt besväret just då. För att köra linjefilter verkar typ 30 minuter vara nästan nödvändigt så det är något som måste till på sikt.
Så här långt var allt väl och jag började fundera hur den färdiga programvaran skulle fungera, tills vidare körde jag med testprogrammet, och då blev jag så småningom verkligt förvånad. Det visade sig att storleken på fexet inte förändrades så mycket som jag förväntade mig när jag fotade i andra vinklar. Det värde som jag från början fick fram på 0,3 bågsekunder per minut i RA visade sig fungera alldeles utmärkt så länge som jag höll mig på den södra sidan av himlen och inte alltför högt upp, ingen kompensering i DEC behövdes. Det här var något väldigt positivt för det betydde att jag inte behövde hålla på och krångla och mäta flexet inför/under varje exponering. När jag tar bilder nära zenit så blir det lite värre, här är värdena inte riktigt lika konstanta och jag måste även blanda in DEC kompensering.
Så för att summera nuläget så kan jag säga att det går alldeles utmärkt att guda bort flex, 12 min exponeringar kör jag med ett höftat flexvärde utan att göra någon mätning i förväg, jag bara kontrollerar hur mycket bilderna driver då och då för att se om värdet behöver justeras vilket det oftast inte behöver. Utan flexkompensering så blir det bananstjärnor, värre än bönstjärnor, i 12 min exponeringar.
Ett enkelt sätt att uppskata mängden flex man har, och för att se om flexkompensering skulle kunna hjälpa är att titta på "myrstigarna" som man kan se i en stackad serie bilder. Om myrstigarna är hyggligt raka så skulle flexkpompensering även i sin enklaste form fungera.
I framtiden, höst? så komer jag att integrera guide och fotoprogramvaran för att automatiskt kunna mäta driften/flexet mellan bilderna i serien, då kommer programmet mellan varje exponering att själv kunna räkna ut hur mycket flexkompensering som behövs och allt blir automatisk och härligt.
Genom att jag strävar efter att öka ljusstyrkan på guidetuben så räknar jag också med möjligheten att i många fall kunna guida på flera guidestjärnor samtidigt, vilket jag tror är något som drastiskt kommer att förbättra guidningen.
Så i nuläget är det inte aktuellt att använda någon annan programvara för guidning.
Nästan den första idén jag fick var att det borde gå att skapa en matematisk modell av systemets flex i olika vinklar, sedan skulle en speciell autoguider kunna kompensera för flexet genom att med hjälp av modellen beräkna hur mycket det aktuella flexet är och virtuellt flytta guidestjärnans position så att flexet elimineras. En del arbete skulle krävas för att skapa den matematiska modellen, men jag hade tankar om hur man skulle kunna gör det automatiskt så det problemet lade jag åt sidan så länge.
Jag gick igenom en del gamla bildserier, och med Iris så får man vid allignment av bilderna en tabell som talar om hur mycket bilderna behöver flyttas för att kunna stackas, den här tabellen är också i själva verket ett mått på utrustningens flex under bildserien. Något som såg lovande ut när jag tittade på datat var att flexet verkade vara förvånansvärt konstant under en bildserie, att tuben ändrade vinkel under bildserien såg ut att ändra mängden flex förvånansvärt lite. Det här verkade mycket intressant, så för ett första test så snodde jag ihop en guideprogramvara där man kunde mata in ett konstant värde på systemets flex som sedan användes under guidningen för att kompensera bort felet.
Jag gjorde i höstas också ett nytt tubfäste för att göra det hela mekaniskt stabilare. Sedan testade jag flexkompenseringen, det gick till så att jag först tog en 5-6 bilder med kort exponeringstid, sedan mätte jag hur mycket flex jag hade under den bildserien, matade in det värdet på flexet i autoguidern och gick sedan över till längre exponeringstider. Och faktiskt så gick det mycket bra, jag kunde nu köra med betydligt längre exponeringstider, 12 minuter gick utan problem, körde även en del 20 minuter men då krävdes ett nogrannt värde på flexet som även måste uppdateras under serien, så det var inte värt besväret just då. För att köra linjefilter verkar typ 30 minuter vara nästan nödvändigt så det är något som måste till på sikt.
Så här långt var allt väl och jag började fundera hur den färdiga programvaran skulle fungera, tills vidare körde jag med testprogrammet, och då blev jag så småningom verkligt förvånad. Det visade sig att storleken på fexet inte förändrades så mycket som jag förväntade mig när jag fotade i andra vinklar. Det värde som jag från början fick fram på 0,3 bågsekunder per minut i RA visade sig fungera alldeles utmärkt så länge som jag höll mig på den södra sidan av himlen och inte alltför högt upp, ingen kompensering i DEC behövdes. Det här var något väldigt positivt för det betydde att jag inte behövde hålla på och krångla och mäta flexet inför/under varje exponering. När jag tar bilder nära zenit så blir det lite värre, här är värdena inte riktigt lika konstanta och jag måste även blanda in DEC kompensering.
Så för att summera nuläget så kan jag säga att det går alldeles utmärkt att guda bort flex, 12 min exponeringar kör jag med ett höftat flexvärde utan att göra någon mätning i förväg, jag bara kontrollerar hur mycket bilderna driver då och då för att se om värdet behöver justeras vilket det oftast inte behöver. Utan flexkompensering så blir det bananstjärnor, värre än bönstjärnor, i 12 min exponeringar.
Ett enkelt sätt att uppskata mängden flex man har, och för att se om flexkompensering skulle kunna hjälpa är att titta på "myrstigarna" som man kan se i en stackad serie bilder. Om myrstigarna är hyggligt raka så skulle flexkpompensering även i sin enklaste form fungera.
I framtiden, höst? så komer jag att integrera guide och fotoprogramvaran för att automatiskt kunna mäta driften/flexet mellan bilderna i serien, då kommer programmet mellan varje exponering att själv kunna räkna ut hur mycket flexkompensering som behövs och allt blir automatisk och härligt.
Genom att jag strävar efter att öka ljusstyrkan på guidetuben så räknar jag också med möjligheten att i många fall kunna guida på flera guidestjärnor samtidigt, vilket jag tror är något som drastiskt kommer att förbättra guidningen.
Så i nuläget är det inte aktuellt att använda någon annan programvara för guidning.
