Hej,
Det är svårt att ge generella tips för svårighetsgraden varierar mellan planeterna och din ambitionsnivå.
F-talet får man anpassa utifrån atmosfäriska omständigheter som turbulens, transparens osv samt kamera. Med min utrustning hamnar jag ofta på f/20 men om atmosfären är stabil så kan jag gå upp till f/25-30 men allting blir svårare som att hitta rätt fokus, minsta vindpust kan få teleskopet att vibrera osv och det krävs också mera av monteringens följe så jag skulle rekommendera dig som nybörjare att helt enkelt starta på f/10. Ett fokalavstånd på 2.000 mm är inte helt lätt att hantera i början.
I stort sett kan man säga att solsystemets giganter Jupiter och Saturnus är enklast då de uppvisar en stor yta och lyser starkt och det går inte att missta dem för något annat då planetytan syns tydligt även i låga förstoringar.
På Jupiter får du lätt med ekvatorialbanden och den stora röda fläcken samt kan fånga månarna. På Saturnus kan du se lite skiftningar på ytan, ringen med Cassinidivisionen, skuggan av ringen på planeten och även här kan du fånga ett antal månar.
Senare kan du steppa upp om du vill försöka fånga fina detaljer i hög förstoring
Tyvärr ligger båda dessa planeter väldigt lågt på horisonten i några år till.
Mars är också en tacksam planet men bara vid opposition vilket inträffar lite drygt varannat år och nästa tillfälle blir hösten-vintern 2020.
Merkurius är svår att hitta då man ofta får fotografera i skymningen eller innan soluppgången. I bästa fall brukar man kunna fånga planetens faser men sällan någon ytstruktur.
På grund av sin höga ljusstyrka är Venus då betydligt lättare både att hitta och att fotografera om du vill fånga dess faser. Det går även bra att fotografera Venus mitt på dagen om du har förberett en bra polinställning natten innan.
Det är svårare om du vill påvisa skiftningar i molnbanden, då krävs det ofta en monokamera med specialfilter som UV och IR.
Uranus och Neptunus börjar komma upp en bit på himmeln och är vackra med deras blå-gröna respektive blåa toner. Räkna inte med att få med några detaljer på ytan och det är tom. väldigt svårt att få med den verkliga planetkanten då den är så diffus och nästan alltid sväller vid bildbehandlingen. Du kan däremot fånga 4 månar runt Uranus och 1 runt Neptunus.
Du behöver ingen avancerad kamera för att komma igång, många planetkameror har väldigt små chip men det underlättar naturligtvis att ha lite större för att hitta och centrera planeten. Några av mina har nu många år på nacken men ger fortfarande bra resultat.
Färgkameror har lägre upplösning än monokameror eftersom pixlarna fördelas på rött (1/4), grönt (1/2) och blått (1/4) men i praktiken så får man väldigt bra resultat även med dessa.
Lycka till
/*Peter
Tillägg:
Du efterfrågade tips på kameror: Min senaste färgkamera ASI 120MC-S är jag nöjd med men jag tycker inte att resultatet skiljer sig märkbart i kvalité från min betydligt äldre DBK41AF02 från TIS - The Imaging Source.
Jag har under årens lopp fotograferat samtliga planeter och t.o.m. planetoiden Pluto
Om du vill kan du ta en titt i mitt galleri här på Astronet
http://astronet.se/showimages.php?id=15" onclick="window.open(this.href);return false;