Jag har identifierat fältstjärnorna och jag kan inte undgå att tycka att Sirius A har mättat bildsensorn förbi den gräns där Sirius B borde finnas??Känner du igen några av fältstjärnorna från den övre vänstra bilden
Anders
Jag har identifierat fältstjärnorna och jag kan inte undgå att tycka att Sirius A har mättat bildsensorn förbi den gräns där Sirius B borde finnas??Känner du igen några av fältstjärnorna från den övre vänstra bilden
Som jag skrev tidigare så tog jag c:a 24 avier och där finns hela skalan från mättad utanför till innanför 9"-radie gränsen, samtidigt som stjärnor ner till magnitud 8,5-9 är synliga.Jag har identifierat fältstjärnorna och jag kan inte undgå att tycka att Sirius A har mättat bildsensorn förbi den gräns där Sirius B borde finnas??
Inga lycka under onsdagens och torsdagens försök trots test med olika filter och okultationsstav men vi har inte gett upp än.Peter R wrote:Du får gärna rapportera resultaten.UAA tänker i veckan försöka dela Sirius med 36 cm refraktorn. Den gamla räven Dunér gjorde det på 1800-talet med Lunds gamla refraktor innan han flyttade till Uppsala men Uppsala ligger ju lite väl långt norrut för att det ska vara optimalt.
Vilken cool observation!glappkaeft wrote:Vi har nu sett en fläck i strålkransen på sirius med Sandvretens 45 cm Newton. 200x och okultationsstav i medioker seeing. Hoppfulla om ett tydligare resultat vid bättre seeing. Utförligare rapport kommer senare.
Ser fram emot er rapport.Vi har nu sett en fläck i strålkransen på sirius med Sandvretens 45 cm Newton. 200x och okultationsstav i medioker seeing. Hoppfulla om ett tydligare resultat vid bättre seeing. Utförligare rapport kommer senare.
Skrev ihop en snabbguide på http://www.astronet.se/phpBB3/viewtopic.php?t=5931. Lasse kommer snart med bilen men jag ska försöka svara på ev. frågor från Sandvreten via telefonen.Timo wrote:Hur ser den där okultationsstaven ut ?
Timo N.
På en höft så känns det som om 8 bitar inte borde ge tillräckligt med precision/dynamisk omfång för denna typ av observationer. Nu när jag med säkerhet delat Sirius AB visuellt så kan jag säga att det är en konstig känsla att gå från ingen antydan alls, till fladdrig galax i strålkransen i några minuter till en klart separerad stjärna (i omgångar i ett par sekunder) beroende huvudsakligen på seeing och kanske i viss mån observationsteknik och tillbaka till fladdrig galax (då nästa person tog över) på bara nån minut. Med den låga altituden blir observationsförhållandet väldigt kritiskt m.t.p. den extrema magnitudskillnaden mellan komponenterna. Ett steg på 10000x är ju ungefär 13 bitar dynamiskt omfång och strålkransen runt Sirius A är ju väldigt stor.Starsoft wrote:Undrar också vad det betyder om man använder en planetkamera med bara 8 bitar upplösning, för det är det väl det på sådana? och dessutom kompression av datat?
Det är ungefär samma metod som Magnus föreslog men det gav tyvärr inget resultat i det här fallet.En teknik du kan prova är att fota sirius som du gjort och därefter en annan stjärna som inte är dubbel till motsvarande saturering (ungefär) , skala sedan den andra bilden så att peaknivån påsirius blir ekvivalent positionera stjärnorna så de har samma position och subtrahera bort andrabilden från sirius då bör du kunna få fram sirius B ur ljuset runt sirius.