Gnomen

[Jonas]

GNOMEN

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast gnomen är vaken.

Står där så grå vid teleskopet sitt,
vitt mot den vita driva,
tittar, som många vintrar han ’sitt’,
upp emot månens skiva,
tittar mot Stora Björn, där M 81-82
skiner så vackert i okularet de två,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna sitt stativ,
för att hinna med lite till.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra vintergatans ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast gnomen är vaken.

(Vänligt ändrat efter Viktor Rydbergs vackra och tänkvärda dikt)

HA EN RIKTIGT SKÖN JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR ALLIHOP!

Bästa Hälsningar

Jonas