Jag ska försöka sammanfatta det något.
Med Frosts teleskop i primärfokus med 1.000 mm blir Neptunus mindre än 3 pixlar bred. Med 2st 2x barlows, 4.000 mm, ungefär 11 pixlar bred dvs en ganska ointressant plupp (se bifogade bilden).
Vid 4.000 mm har man troligtvis nått upplösningsgränsen och får inte fram mera detaljer genom att gå upp i förstoring men det finns många andra fördelar med att göra så: Det går inte att stacka bilder på ett relevant sätt om planeten bara är 11 pixlar bred och samma sak gäller korrigeringen av färgfelen på grund av refraktionen. Om det finns ytdetaljer, och nu pratar jag inte om denna bild på Neptunus, så visas dessa detaljer med flera pixlar vilket gör det möjligt att skärpa bilden på ett effektivt sätt osv. Dessutom är den lättare och trevligare att titta på i större skala.
Nu kan jag också tycka att det var overkill att gå upp så högt i förstoring att planeten avbildas med 125 pixlar (som jag får det till på min skärm). Hälften eller en fjärdedel had räckt gott och väl.
Det finns en anledning till att det finns så få bilder på Neptunus, och Uranus också för den delen, från våra breddgrader.
Jag tycker att det var en riktig bedrift att centrera planeten på CCD:n och få en så pass tydlig bild, vilket jag själv aldrig har lyckats med.
Sedan, om det är en ofokuserad plupp som har dragits upp för mycket som Micke och Hans är inne på är omöjligt att säga utan att ha granskat filen ut ur kameran och veta vilken bearbetning som har gjorts, men jag tycker att man anar en något skarpare kant vilket jag inte tycker borde finnas om allt bara var en stor blurr.
Som jag skrev tidigare har jag själv fotograferat planeter och Månen med "absurda" förstoringsgrader vid ett flertal tillfällen.
/*Peter R
- Bilden visar Neptunus vid motsvarande 1.000 mm till vänster och 4.000 till höger
- Neptunus 3-11pix.jpg (17.17 KiB) Viewed 1875 times
