Det är sant att riktigt stora, ytljussvaga djuprymdsobjekt syns bäst (har störst kontrast mot bakgrundshimlen) när utgångspupillen från kikaren/teleskopet matchar observatörens egen pupill. När det gäller (nästan) punktformiga objekt, som stjärnor och små galaxer, ökar gränsmagnituden med minskad utgångspupill (högre förstoring) trots samma apertur.glappkaeft wrote: När det gäller kikare så är det här ovanligt viktigt då de flesta kikare har fasta okular och utträdespupillen varierar enormt beroende på kikarens avseeda användningsområde (jag har sett allt mellan 2 och 7.1 mm). Om man har 7 mm pupiller, vill jaga nebulosor/galaxer och köper en kikare med 3,5 mm utträdespupill så slösar man 75% av ljuset.
Häromveckan demonstrerade jag detta med att försöka se den kantställda galaxen NGC891 med 10x50 på stativ. Galaxen syntes inte men det gjorde det däremot med Canon 18x50 IS kikare, trots samma apertur och mindre utgångspupill! För några år sedan mätte jag mina pupiller och hade fortfarande 7mm så jag borde ha kunnat utnyttja utgångspupillen från 10x50 till fullo. Alla Messier-objekt syns relativt enkelt med 18x50 från en mörk plats men några är mycket svåra med 10x50. Varje DS-objekt / instrument / bakgrundshimmel - kombination har sitt eget "Optimum Magnified Visual Angle", dvs vilken skenbar diameter objektet ska ha för optimal kontrast mot bakgrundshimlen.
/Timo K